Svenska Suzukiförbundet
Svenska Suzukiförbundet
Svenska Suzukiförbundet
Ni befinner er på: Internationellt ▷ Studieresa till Japan, uppdaterad 13-10-2022.    
Suzukimetoden
En mäktig upplevelse att vara med när Suzukieleverna har sin stora höstkonsert i Matsumoto. Foto: Päivikki Wirkkala-Malmkvist

Studieresa till Japan

 

Hälsningar från Matsumoto!

Stort tack till Japanstiftelsen, med vars stipendium jag äntligen fick besöka Japan, Dr Suzukis och Suzukimetodens hemland! Syftet med min studieresa var, att lära känna japansk kultur och hur japansk instrumentundervisning bedrivs idag. Jag följde undervisningen på olika nivåer: Suzuki-institutet i Matsumoto med elever från tre till 18 år, universitetsnivån i Geidai i Tokyo med vuxna studenter och fortbildning för redan verksamma Suzukilärare. Dessutom intervjuade jag japanska Suzukifamiljer, för att kunna jämföra det japanska och svenska sättet att ta hand om spelande elever och familjer.

Texten är tagen från min dagbok utan några större ambitioner åt det akademiska skrivandets håll.

20.10 2018:
Klockan 6.15 kom taxin som tog mig till Arlanda. Jag landade när klockan var 2.00 på natten hemma men 8.20 på morgonen här i Japan den 21/10!! Framme i Tokyo väntade den japanska violinisten Chiharu på mig.

Taxin som de hade bokat var superbra: billig och stannade två gånger under den fem timmar långa resan för fika i det soliga vädret. Taxin körde oss två direkt till den stora Suzukihöstkonserten i Matsumoto. Jag dirigerades till platsen bredvid Japanska Suzukiförbundets president Prof Ryugo Hayano. Han var en av de första tio eleverna som reste runt världen med Dr Suzuki. Han började spela fiol i Matsumoto på 50-talet och är nu doktor i fysik och väl bekant med Sverige och Uppsala, där han har föreläst flera gånger. Prof Ryugo Hayano är sedan några år tillbaka med i "Suzuki-familjen", nu som president i TERI (Talent Education Research Institute).

 

Svenska Suzukiförbundet
Päivikki tillsammans med Prof Ryugo Hayano, som är president för Talent Education Research Institute och Japanska Suzukiförbundet.

 

Jag träffade också violinläraren Rhonda Shimano som hade ordnat taxin till mig och sin violinistdotter, som otroligt nog råkade åka samma flyg från Helsingfors med mig.

Chiharu och Rhonda introducerade mig för Ms Moris elev, Ms Kitazawa, som också har ingått i en av de första turnégrupperna med Suzuki. Hennes undervisning kommer jag att få följa senare i veckan här i Matsumoto.

Förresten, Chiharu är nu också bokad till Jönköpingslägret 2019!

Rhonda körde mig till Cabin-hotellet efter konserten, och nu har jag bara ett problem. Jag är helt slut men borde hålla mig vaken ett par timmar till, vågar inte lägga mig för då slocknar jag direkt, och det lilla som jag brukar ha i huvudet är helt borta.

 

22.10:
Vaknade innan klockan ringde, men hade också sovit elva timmar. Frukosten var en spännande erfarenhet: varm mat - men också yoghurt + något müsli-liknande, och sedan olika bullar/croissanter och gott kaffe. Jag provade friskt både hästkött och misosoppa, som var god.

Efter frukosten traskade jag i strålande solsken mot TERI, där jag skulle träffa tre föräldrar, som inte kom.

Sedan till den största sevärdheten i staden, Matsumoto Castle. Slottet kommer från 1500-talet och är en populär turistattraktion i Japan. Det skulle vara långa köer men inte idag. Efter kanske 20 minuter var jag inne och fick klättra i trappor, först upp, sedan ner. Mycket märkligt bygge, helt inriktat på krigföring, men ack så vackert. Även omgivningen bjöd på mycket, och allt ligger mitt i stan. Överallt härskar lugn! Var är alla stressade japaner? Folk går lugnt på gatorna, och när det blir grönt för fotgängarna, börjar ”längsgatanfågeln” kvittra. När det blir grönt tvärs över gatan, är det göken som låter från högtalarna! Detta tillsammans med de japanska ”alperna” runtomkring får en verkligen att häpna.

Efter slottet var jag på Matsumoto stadsmuseum, där det funkade bra på de två första våningarna, men på den tredje var texterna bara på japanska och handlade (tror jag) om någon känd äldre japansk författare, så det gick inte att bli klokare av det.

En god lunch, som jag inte alls vet vad det var - mycket umami. Speciell grön glass ingick som efterrätt, kanske med smak av grönt te. Billigt, gott och gästvänligt (800 yen som är ca 60 kr).

Sedan var det dags att börja ”jobba” igen. Jag lyssnade på två lärare. Jag börjar nu tydligt se skillnader mellan väst- och öst-Suzuki. Kanske är metoden mest konserverad just här. Men denna lärare, Ms Kitazawa hade varit med i Dr Suzukis turnégrupp bland annat i Sverige(!), och själv var hon elev till Ms Mori (hon som undervisade treåringar på Dublins internationella Suzukikurs och inte kom längre än till bugningen!). Ms Kitazawa var en helt annan typ av lärare, varm och rolig, men lika envis som fröken Mori. Eleverna spelade hela tiden till inspelat pianokomp. De spelade samma stycke flera gånger, oftast med stråken vänd åt ”fel håll” - de höll i spetsen i stället för i froschen, något som jag gärna vill veta mer om (jag använder detta bara som demonstration). Kanske något och ta till sig. En annan urbra grej från Ms Mori var den lilla papptriangeln mellan stråktummen och mellanfingrarna. Jag fick en av henne, som jag ska börja använda hemma. Överhuvudtaget alltid många övningar med bara stråken och sedan tonbildning.

Hon praktiserade också Dr Suzukis idé om haikus betydelse för en ung människas utveckling: eleverna skall kunna minst 100 haikuer utantill. Mamma rabblar början, och barnet fortsätter. De var rätt så bra på det, barnen alltså.

Efter sista lektionen träffade jag äntligen en familj och kunde intervjua föräldrarna. Antecknade flitigt, det var en givande träff. Här var det mycket en fråga om att utveckla barnet på bästa sätt och inte ”bara” att lära sig spela violin.

Idag övade jag helt fräckt i mitt rum och ingen sa något (men det kan de inte heller göra, då vi inte förstår varandra…haha). Att öva i TERI:s lokaler kostar 500 yen/timme, men jag tror att jag passar på i morgon - första gången i mitt liv får jag betala får att få ÖVA!

 

23.10:
Vid frukosten träffade jag samma japanskkunniga pensionär som på en sämre restaurant kvällen innan, och nu var det roligt att få veta vad som egentligen stod på frukostbuffén. Jag provade flera nya saker - syrade grönsaker och jästa sojabönor, som serverades med senap och vinättika till ris - ganska äckligt. Som tur var, var kaffet gott idag också. Fick också höra om en intressant utflykt till Japans alper som ligger här utanför samt varma källor, som jag planerar att åka till nästa vecka - tydligen nakenbad för alla - jag som har tagit med baddräkten.

Efter frukosten träffade jag tre fina japanska Suzukimammor, som snällt svarade på alla mina frågor, och det var på det hela taget mycket lyckat.

 

Sedan var det dags att betala för att få öva!! Kul att se om man blir effektivare när varje minut räknas? Kanske något - kollade i alla fall inte min mobil en enda gång. Två timmar gick fort med Brahms’ sonat som sällskap.

Därefter köpte jag en biljett till Tokyo, där jag ska träffa min goda Norrköpingskollega och vän, pianisten Yoriko Asahara i morgon. Kvällsmaten plockade jag från Family Mart - en kedja som ligger överallt och är billig. Jag var inne i Yamahas musikaffär, som ligger precis bredvid hotellet. De hade allt möjligt: strängar, stråk- och blåsinstrument, pianon, en massa småprylar och NOTER - fick tag i ett par grejer av Suzuki, som jag bara har dåliga kopior av - toppen! Och sedan Pokemon-klistermärken, som min fiolgrupp hade beställt. Så, en lyckad dag!

 

24.10 2018:
En ny dag i Matsumoto igen - lugn frukost (Miso till frukost, lunch och middag går alldeles utmärkt, har jag märkt).

Matsumoto Museum of Art

Tog en solig promenad till Matsumoto Museum of Art. Helt otrolig upplevelse igen, prickigt så det förslår, lite ”Alice i underlandet”-känsla. Trodde att jag kanske skulle få migrän av prickarna eller att detta inte var något i min stil, MEN det blev en speciell resa genom Kusamas konst. Svårt att förklara med ord och utan bilder - man måste vara där. Hon hade ett par installationer gjorda med hjälp av speglar som gav en helt fantastisk inblick i ”alltet”.

Hittade också stans ”turistgata”, en gata med längor av låga hus med olika småaffärer – pittoreskt. Lunchen i ett av husen var väldigt god, servicen bra som alltid här och priset lågt (under 100 kronor) med massor av rätter. Sedan påbörjade jag resan till Tokyo.

Tåget var som hemma - utom att det var i tid. Inte körde det särskilt fort heller.

Läste min deckare och tittade på fina berg och landskap, massor av små risåkrar, där de just har skördat och eldat blasten efteråt. Min goda vän Yoriko mötte mig vid vagn åtta, och vi kånkade väskorna till ett lokaltåg och sedan till hotellet. Vi bor på en ”damavdelning”, våning fyra är bara för damer, och det finns ett ”fängelsestaket” som vi kan öppna med våra kort.

I mitt rum fungerar luftkonditioneringen! Så nu är värmen nere på normal nivå (i Matsumoto hade de låst värmen på + 20! och fönstret gick inte att öppna). Här kan jag också öppna fönstret - bra.

Vi åt buffé i hotellets matsal, vilket var ett bra val då Yoriko kunde guida mig genom hela menyn. Jag har nu ätit japansk sushi, tempura med mera i gott sällskap och förstås utan alkohol.

Jag tycker inte att det är så mycket folk överallt, i Matsumoto var det typ som i finska Karleby, men Yoriko säger att jag kommer att se annat imorgon. Långa är japaner också - eller kanske är det jag som är kort …

Hur som helst Japan levererar! Godnatt!

 

 

25.10:
Efter en natt av lite sömn tog vi oss till GEIDAI, University of Fine Arts som ligger i en park med många muséer och en djurpark som sällskap samt det enormt stora konserthuset: Tokyo Bunka Kaikan med 4000 platser på fem våningar. Tokyo Metropolitan Orkester håller hus där och har just nu som första gästande dirigent Alan Gilbert.

Skolan var lite sliten, och kulturen verkade mycket hierarkisk. De första två timmarna lyssnade jag på violinläraren Natsumi Tamai, som har studerat i Amsterdam. Första eleven var en fjärdeårsstudent som spelade Barbers konsert för första gången på sin lektion. Hon spelade STARKT. Nästan alla snabba löpningar var på plats. Efteråt kommenterade läraren elevens spel för mig, när nästa elev redan hade kommit in och hörde på. Nästa elev spelade Ysayes fjärde sonat, också jättestarkt hela tiden.

 

Svenska Suzukiförbundet
Violinläraren Natsumi Tamai

 

Jag var lite rädd för att få tinnitus - fattar inte varför de spelade fff hela tiden. Läraren själv kunde spela svagt och jobbade bara med fraseringar (ibland lite svårt då tekniken brast). Men den andra studenten VAR skicklig - allt förstås utantill och ingen nervositet.

 

Svenska Suzukiförbundet
Violinläraren Natsumi Tamai med sina elever

 

Sedan var det dags att lyssna på nästa lärare. Eleven var en koreansk utbytesstudent, som skulle göra postgradual studies och spelade Bachs d-moll partita med bristfällig tonbildning (äntligen någon som spelade svagt) och brister i intonationen. Läraren, som skulle vara väldigt meriterad, berättade glatt på engelska att dessa utländska utbytesstudenter inte håller samma nivå som japanska studenter. Pojken spelade de första två satserna och läraren försökte ändra allt på ”gamla skolans” manér. Eleven skulle spela Chaconne-satsen men ville inte spela när vi gäster lyssnade. När vi skulle gå sade läraren ”ni får komma tillbaka efter 15 minuter, då har jag en mycket bättre japansk elev som kan spela”. Den stackars utbytesstudenten fick ta allt detta, usch så hemskt! I Sverige skulle studenten gått raka vägen och anmält läraren, men inte här.

Efter en liten ynklig studentfika lyssnade vi på Brahms pianotrio - studenterna gick tredje och fjärde året. Det blev starkt igen. Läraren försökte få liv i musiken utan att lyckas.

 

Svenska Suzukiförbundet
Brahms pianotrio

 

Nu är det ändå viktigt att säga att japanska elever har väldigt bra snabb teknik och är orädda, men nyanser, mjukhet i spelet och tonbildning var inte i min smak. Jag tycker att Ms Kitazawa i Matsumoto jobbade med tonbildningen på mycket högre nivå än dessa professorer. Även i Matsumoto spelade eleverna starkt men pressade inte så mycket med stråken som dessa yrkesinriktade studenter. Hem kom vi med tåget och det var inte så mycket folk i trafiken nu heller. De slutar jobba senare och då är det fullt enligt Yoriko.

 

26.10:
Vaknade halv åtta och läste makens mejl - min pappa finns inte längre - tyckte så här i efterhand att jag kände på mig det som skulle hända under kvällen. En känsla av tomhet, vemod och något annat som är svårt att beskriva.

Jag skulle träffa Prof Ryugo Hayano kl 10 på hotellet. Han kom och var hur trevlig som helst. Jag gav honom Ann-Marie Sundbergs förberedande trumpetbok. Prof Hayano berättade om hur ålderspyramiden ser ut i Japan idag: färre och färre barn, utbildningssystemet har stora utmaningar liksom även vården, som har fler och fler äldre att ta hand om.

Yoriko följde med mig till tåget, fixade biljetter och vatten till mig. Hon åkte sedan hem till den lilla bergsbyn söder om Hiroshima, där hennes mamma bor.

Jag hade en lugn tågresa tillbaka till Matsumoto, där luften var skön efter Tokyo och där jag nu bor på ett lite enklare hotell fem nätter. Fönstret i rummet går att öppna!

 

27.10:
Idag tror jag är den första dagen helt utan jetlag. Sov ganska skapligt och hade inte längre ”luft i huvudet”.

Efter den torftiga frukosten (plastinpackad brödbit och automatkaffe) traskade jag nästan på måfå rätt till Suzukis memorial hall, vilket helt enkelt visade sig vara hans hem - mycket likt John Kendalls (min professor i SIUE, USA) hus, fast Suzukis hus låg mitt i stan, dock omringat av träd och inne i huset var det på något sätt samma stämning som hos Kendalls i Edwardsville: massor av soffor och bänkar för gäster, flygel och en massa prylar (hedersplaketter, hans fiol, foton, böcker med mera).

 

Svenska Suzukiförbundet
Suzukis memorial hall

 

En gammal man som kan ha varit hans chaufför var på plats, och en ung guide som inte kunde engelska samt tre turister från Holland. En av dem hade bott tre år i Matsumoto och var Suzukipianolärare. Jag fick se en video som var ganska intressant med många ”kända” ansikten.

Sedan var det dags att återvända till TERI där Koji Tojoda (som var Dr Suzukis adoptivson och har gjort karriär som konsertmästare i Berlin) höll masterclass för verksamma Suzukilärare.

 

Svenska Suzukiförbundet

 

 

Koji Toyoda Inom Suzukilärarutbildningen praktiseras livslångt lärande: tanken är att man fortsätter studera även om man är färdig med sin nivåutbildning. När jag kom fem minuter före utsatt tid hade han redan börjat. En fin gammal man, vi hann prata lite i pausen. Han kallade mig Äivikki, vilket tydligen betyder lycklig på japanska.
(klicka för större bild)  

 

Inspirerad av dagens lektioner ville jag öva på hotellet. Det är oerhört dålig isolering till korridoren, så allt hörs. Jag spelade på halv volym i rummet, men ingen kom i alla fall och knackade. Får se i morgon.

 

 

 

 

ESA TT/Exam/Appointments Manuals        suzukimetoden, violin       
Sök på swesuzuki.org

 

© Innehållet (texten): Svenska Suzukiförbundet 2021.
© Bilder: angivet under resp. bild, annars okänd.
© Grafik inte specifikt Suzukiförbundet & layout och bakomliggande koden: Nuncius.

 

Suzukimetoden för trumpet    Suzukimetoden för piano    Suzukimetoden för violin    Suzukimetoden för viola    Suzukimetoden för kontrabas, kontrabaslärare, kontrabasundervisning    Suzukimetoden för cello    Suzukimetoden för gitarr    Suzukimetoden för orgel    Suzukimetoden för flöjt    Suzukimetoden SECE